Banan som försvann
18spiks grundare berättar
Det här är historien bakom 18spik: en riktig bangolfbana i Bergsjön i Göteborg som byggdes, älskades, stod värd för SM — och försvann. Och om varför den nu finns igen.
Den byggdes i en skogsglänta
I Bergsjön i Göteborg, intill en enkel fotbollsplan, röjdes det i skogen och byggdes en bangolfanläggning: arton banor i faluröd träkonstruktion på grusbädd, grön filt som spelyta, hinder i gult och rött. Jag var där när den byggdes — jag såg banan födas. Asfaltgångar mellan banorna, björkar och blommor, och en kiosk vid entrén som sålde kaffe och glass. Efter varvet satt man på bänkarna och pratade. Arton banor i en slinga — den artonde mynnade vid kiosken, så varvet slutade där det började. Att som barn se en bana byggas och sedan få spela den. Att vara ute hela dagarna med goda vänner, varv efter varv, och till och med vinna ibland. I ett område som Bergsjön, som hade sina problem, betydde en sådan plats något mer — ungarna hade något bättre för sig. Känslan är svår att beskriva — och det är den det här spelet försöker återskapa.
Första klubban
Min första klubba fick jag av en av klubbens bästa spelare. Den hade gammalt, tjockt gummi på bladet och kändes fantastisk. Sedan växte jag och blev för lång för den — och jag fick aldrig tag i det gummit, eller den klubban, igen. Den som spelat förstår: utrustning är inte utbytbar. Det är därför bollarna i 18spik bär sportens verkliga mätvärden — känslan av just din boll, just din klubba, går inte att ersätta.
SM kom till Bergsjön
Klubben var aktiv i Svenska Bangolfförbundet genom 1970- och 80-talet. 1987 stod anläggningen värd för SM Mixed, och så sent som 1993 spelades en nationell tävling här. Banan höll måttet: den var svår på riktigt, och att kunna den — dragningarna, sargarna, dessängerna — var en verklig fördel. Jag spelade den i åratal, till slut till banrekord.
Slutet
Sedan tog det slut. Kärnan av spelare drogs till större klubbar, jag slutade själv som ung mitt i utflödet, och aktiviteten ebbade ut. Under 1990-talet monterades banorna ner, bit för bit. I dag står bostadshus på tomten — fotbollsplanen och vägen finns kvar, men banan finns inte. Många år senare stals också min väska ur ett garage: ett trettiotal bollar och klubban, orörda i åratal — ett stort värde för den som spelar dem, inget alls för någon annan. Inga ritningar bevarades — inte ens flygbilder på banorna går att hitta. Allt fysiskt från den tiden är borta. Och många var som jag. Att allt det är borta — det är den största tragedin.
Nu finns den igen
Det enda som fanns kvar var minnet. Fyrtio år senare är banan tillbaka: rekonstruerad ur minnet, hål för hål — banornas typer, längder, backar och hinder, tomtens form, kiosken, bänkarna, kvällsljuset. Rekonstruktionen är ärlig: den bygger på banminne och tidens bantypskataloger, inte på ritningar, och fysiken bygger på sportens verkliga mätvärden. Det här är inte en minnesbild att titta på — den går att spela. Och att som unge från Bergsjön få ta tillbaka den — det känns fantastiskt.
Banan gick att riva. Väskan gick att stjäla. Men somrarna, vännerna, känslan i ett perfekt slag — det kunde ingen ta. Sådana värden försvinner inte. Det är väl det livet handlar om — att låta det som bygger upp vinna över det som bryter ner. Att återuppståndelse och liv vinner över död. Nu även här.